Jag vill rättframt och utan min numera slängda offerkofta, dela min historia med dig. Visst kan det kännas obekvämt att släppa på integriteten. .Men det är trots allt historien som gjort mig till den jag är idag. Min avsikt är, som medmänniska och terapeut att ge hopp och en tro på att förändring är möjlig, vilken situation du än befinner dig i. Om inte du vet vem jag är eller vilket bagage jag har, hur ska du då kunna lita på att jag förstår dig? Ska då min historia gå i graven med mig? Efter överläggande med mig själv beslöt jag mig för att Nej, det ska den inte. Okonventionellt? Kanske det.
Av egen erfarenhet har jag lärt att det handlar om att inte ”bara göra” för att känslorna, ologiskt ibland, säger att det är enklaste vägen. Att ignorera sina egna behov för en annan person är förödande. Din kärlek och självrespekt till dig själv är det viktigaste du har.. En klok psykolog frågade mig en gång, vilken skala mellan 1-10 på min värdemätare jag ansåg mig ligga på. Just då kunde jag inte ens svara på frågan. jag hade aldrig haft tid att reflekterat över att jag ens hade en egen värdemätare.
Det kan lätt bli så när vi lär att anpassar våra beteendemönster efter andra och glömmer oss själva. Somliga har vuxit upp med anpassning redan från barndomen. medan andra utvecklar det senare i livet genom destruktiva eller dysfunktionella relationer. Jag själv är uppvuxen i ett tryggt och kärleksfullt hem, Är storasyster till bästa lillebror med supportande föräldrar och fick frihet under ansvar.. Men man kan som sagt gå vilse ändå.
Relationen Varför såg jag inte varningsflaggorna från början? Därför att kärleken är blind, som det sägs. Pirrande spänning och passion. Kemin och euforin lyfte mig till den plats vi alla någon gång drömmer om att få uppleva. För vissa par fungerar det livslångt och jag är lycklig för deras skull. Det kändes overkligt när den första obehagliga incidenten inträffade den där magiska, ljumma sommarnatten. Jag rättfärdigade med att vi hade ju festat och kanske var det ändå mitt eget fel att det blev så våldsamt. Men det vara bara början på en destruktiv resa. När den stora kärleken träder in knuffas det sunda förnuftet ut.
Jag försökte i omgångar få min partner att dra ner på konsumtionen, men det fungerade dåligt. Jag upprätthöll ekonomiskt under långa perioder., då vi inte hade samma inriktning på vart pengarna skulle gå till. Allt eskalerade under åren och min anpassning smög sig omedvetet in. Kunde jag bara se till att han mådde bra och allt var lugnt, då kunde jag också må bra. Känslomässigt försökte jag under lång tid balansera mellan två världar, min inre och min yttre. Jag hade en vilja och tro på att drömmen med mannen i mitt liv skulle bestå.
Familj & Lojalitet När första barnet kom förväntade jag mig att det skulle bli bättre och lugnare. Min vardag fortsatte i det mönster jag inte hade mod att bryta. Det fanns även bra stunder och dom hakade jag hårt fast vid. Vårt andra barn kom till världen 6 år senare. Min inre röst fortsatte så envist säga att “ge inte upp så lätt" håll samman den familj vi skapat, oavsett. Jag gjorde allt för att upprätthålla fasaden utåt. Stressen, ensamheten, rädslorna och alla mina inre konflikter med mig själv, som nu var en del av min vardag.
Överreagerade jag eller var det verkligen så illa som jag innerst inne upplevde det? Det gick så långt att jag funderade på att kanske vore det bättre att jag inte fanns. Kärleken till mina barn satte sig över det oförnuftiga alternativet. Att pendla mentalt mellan värdelös och fantastisk, behöva tassa på tå, läsa av den andres sinnesstämning, gjorde mig nervös, vaksam och väldigt följsam. Den groende tanken om att ta mig ur relationen och anmäla började sakta ta form.
Känslan och rädslan i att svika lojaliteten förhalade mitt beslut. Mitt instinktiva förnuft hade ändå börjat knacka i gång en mental process i min kaotiska hjärna, men det tog tid. Min mor, bästa vän och ledstjärna stödde mig på det sätt hon kunde. Det är en svår och känslig situation för närstående att bara kliva in och lägga sig i. Både av respekt för integriteten, dels hoppet om att det ska nog bli bättre till slut. Jag skämdes över att det inte var så perfekt som det såg ut. Jag ville inte ses som svagsint. Utåt sett var jag funktionell, effektiv och driftig. Jag hade aldrig några problem att klara av mina dåvarande jobb. Att komma hemifrån till jobb eller träning gav mig en frist, jag kunde fokusera på i mitt eget, ladda om och pausa från den ”andra världen” en stund.
Separationen I slutet av 1999, efter 15 år, lämnade jag till slut min relation på grund av psykisk och fysisk misshandel. Dagen D kom tvärt och var inte alls planerad. Efter ännu ett av dessa hopplösa bråk, sprack min mentalt processade bubbla. Jag stoppade ner min minsta i vagnen. Med bankande hjärta och en stressnivå som passerat mina normala gränsvärden, gick jag ut genom dörren för sista gången. Jag sökte ensam vårdnad om barnen men var så begränsad av mina rädslor och vågade aldrig berätta om beroendeproblematiken hos min ex-partner. Därför dömdes det till delad vårdnad.
Det var svårt att försöka få till ett normal vardag under de omständigheter som var. Jag levde i ständig beredskap för att finnas till hands och rycka ut för barnen, under "barnfria" veckan. Jag släppte självklart allt oavsett mina planer när något inte fungerade,. Jag försökte ge all trygghet jag kunde i en ohanterlig curling relation med den beroendes destruktiva livsstil. Att det fanns hämnd med i bilden gjorde inte saken bättre. Jag såg mig ständigt över axeln, jag levde i rädsla eftersom jag aldrig visste om hoten jag fick mig tillsagt, skulle besannas eller inte, Ovissheten om att något verkligen skulle hända mig, eller någon annan i min familj blev outhärdlig. Jag hade flyttat för att få ro men var ändå inte fri att leva som jag själv önskade.
Ett år efter flytten var jag starkare och hade modet att gå emot min rädsla att lämna in en anmälan Jag kunde inte fortsätta leva under påverkan av någon annans skrämseltaktik, Då jag redan skapat kontakter inom kvinnojour och socialtjänst hade jag lyckats ordna bra stöd och back-up. Dagen för delgivningen av anmälan, åkte vi iväg på skyddat boende under en tid.. Domen kom med ett positivt utslag, Det fanns inga tveksamheter i mitt vittnesmål. Jag kunde styrka allt med dagboksanteckningar, som jag fört sen lång tid tillbaka. Det tog tid innan domen verkställdes, ca 1 år. Det blev en något lugnare period.
Utmattningen I samband före och efter min separation gick mina föräldrar bort till följd av sjukdom. Min mor gick bort sist, år 2000. Sorgen fick bägaren att rinna över. Utbrändheten slog till förvirrande hårt. Kropp och hjärna sa upp sig. Jag blev desorienterad, tappade minnet, visste inte ens vilken väg jag skulle köra hem. Efter ett års sjukskrivning hade jag i stort sett hittat tillbaka till livet igen. Under min återhämtning började jag fundera på om jag inte skulle göra en nystart. Att arbeta med det som verkligen ger mig mening. Jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb, utbildade mig till massageterapeut och startade eget. Det var mitt bevis och min morot inför mig själv.. Att jag kunde minsann, som ensamstående, med två små barn själv skapa det liv jag önskar. Det skulle dock dröja 19 år, ytterligare relation med beroendeperson samt fler utmaningar, innan jag hittade fram till mina klarheter, aha-an och smocka-i-fejset insikter.
Mitt Barn Ett annat kapitel i mitt liv handlar om det känslomässiga kaos det innebär att ha ett barn i tungt missbruk. Konsekvensen av psykisk ohälsa med självskadebeteende och diagnoser, som ofta slutar i självmedicinering. Upplevelsen av hur svårt det kan vara att få snabb och rätt och hjälp inom vården. Jag självutnämnde mig till terapeut, läkare, la hela min själ i allt som gällde vårdkontakter. När väl utredningarna för diagnoserna var klara och insatsen väl började, var det redan för sent. Hur bra koll jag än tyckte mig ha eller och fylld av kärlek och tillit vår mor-dotterrelation än var smög sig trollen tidigt in på hennes väg ändå. Det är starka känslor av sorg, ovisshet, stress, ilska och maktlöshet du själv bär på, när en anhörig faller in i ett missbruk Jag stod för tredje gången inför något jag inte kunde styra över, Nu gällde det mitt eget barn.. Jag gjorde det som vilken förälder som helst skulle göra. Kärleksfulla men helt oförnuftiga handlingar i tid och otid, för att hjälpa min beroendeperson med hennes problem. Jag stod standby 24 timmar om dygnet, i ständig beredskap med mobilen vid sängen.
Det fanns inget känslomässigt filter överhuvudtaget. Jag drogs in i min beroendeperson känslor, humörsvängningar. och kaotiska situationer. Det var som att ha ett öppet sår i bröstet. Istället för att inse att jag behövde ta itu med mina känslor av dåligt samvete, förtvivlan och sorg så dämpade jag dom genom att köpa mig ett lugn i stormen. Den oförnuftiga tanken var att hjälpa min beroendeperson att inte ta till den kriminella vägen, som så ofta följer med missbruket. Då hade jag ändå någon form av kontroll. Jag ville tro att varje gång var den sista. Att jag till slut kunde säga nej. Tills nästa situation uppstod, för det tar nämligen aldrig slut, det finns ingen ”sista gång”, som beroendepersonen alltid lovar.
Jag kunde jag plåga mig själv genom att vältra mig i minnen av rosiga små kinder och glittriga oskuldsfulla ögon, blommiga små hattar med spets, varma små armar om min hals och min önskan om hur bra allt skulle blivit. Inget gott kom ju ur det men jag hade inte några verktyg att hantera situationen med. Så därför agerade jag på autopilot, känsla först, tanke sen utan att ens reagera på om jag gjorde rätt eller fel. Hade jag vetat att jag kunnat vända på ordningen, tanken först, känslan sen, då hade jag åtminstone haft ett litet verktyg för att kunna se lite mer objektivt på situationen, istället för att kasta mig ut i den första känsla som kommer.
Förnekelsen Under åren av jourhem, behandlingshem och slutligen tvångsintagning i omgångar, kom ändå inte den lösning jag hoppats på. Det är väldigt svårt att motivera en person till nykterhet som inte vill eller orkar leva i verkligheten på grund av diagnoser och trauman. Så djävulsdansen fortsatte och jag dansade med i en alltmer överdriven tango Om någon vid denna tidsperiod, sagt åt mig att jag måste sluta ta ansvar för någon annans konsekvenser av dess handlingar och istället börja ta hand om mig själv, då hade jag blivit riktigt arg och förolämpad. Vaddå? Jag var ju livlinan, The al Mighty fixer och vem skulle min beroende- person då vända sig till? Jag var ju den enda förälder hon kunde lita på. Jag hade ju ett ansvar och en skyldighet här.
Självbild & Behov Min uppfattning om mig själv är att jag alltid varit en driven och positiv person. Medkänsla, respekt, empati, rättvisa, värderar jag högt. Bemöt människor på det sätt du själv vill bli bemött. Trots detta tappade jag ändå min inre kompass. I efterskott har jag förstått den inre kompassen fick det svårare av att jag ärat mig med “duktig-flicka-syndromet" halva livet. Det innebär att man tycker det är normalt att ta ett kliv åt sidan, hjälpa och fokusera mer på andra än på dig själv. Att tänja sina gränser i överdimension är väldigt, väldigt ohälsosamt. Det blir konsekvenser på alla plan. Även när det inte kändes rätt fortsatte jag sätta andras behov före mina egna, som jag alltid gjort. Jag förstod inte att det var mitt invanda beteende som behövde förändras.
Insikt - Ahaa-moments En dag året 2013, hamnade jag av en slump på en artikel. Jag läste om den ett par gånger och det började ljusna.
Skillnaden mellan medkänsla och medberoende handlar om hur en person ser på sig själv -Medkännande människor har förmågan att känna empati och sympatisera med andras lidande, samtidigt som de tar ansvar för sina egna behov.- Medberoende individer sätter andras känslor framför sig själva och avsätter sina egna behov för att kunna tjäna någon annan.. Medberoende personer är som oftast väldigt empatiska och inkännande.-
Jag googlade direkt in på begreppet medberoende. Det där lät ju exakt som mig! Ändå skulle det dröja till 2018 innan jag tog tag i mig själv på allvar. Jag visste nu om mitt medberoende men hade inte tiden, orken eller vetskapen om var eller hur jag skulle söka hjälp. Till slut, tack vare en god vän och många informativa samtal, hittade jag rätt. Min vän är tillfrisknad från sitt eget beroende sedan 13 år. med erfarenheter från andra sidan staketet. Han är även mentor i sin egen gemenskap för beroende, Det som jag inte hade förmågan att se om mig själv, såg min vän. Mitt destruktiva beteende, undanflykterna och rättfärdigandet inför mina beroendepersoner, Jag hade svårt att acceptera sanningen. Jag tyckte nog allt att jag accepterat sanningen. I mitt hjälpande skimmer såg jag aldrig att baksidan av mitt eviga kärleksfulla stöttande. Jag blev varmt rekommenderad att gå på ett möte för anhöriga till missbrukare.
Att ta ett första steg Min första känsla var att jag inte är en person som behöver springa på hjälpmöten. Men så fel jag hade. Jag var lite skeptisk från början men kände trots allt en samhörighet med gruppen i denna gemenskap. Där fanns andra i samma situation som mig. Det kändes märkligt att sitta runt bordet och dela mina problem. Jag var så van att vara "den starka" som klarade mig själv. Dessutom lästes det alltid en bön I slutet av varje möte. Jag som varken är religiös eller kyrklig fick känslan av lite hum-flum. Jag förstod senare att det handlade om andlighet för att hitta min sinnesro. Spirituellt helt enkelt.
Efter ytterligare några möten kände jag att detta är exakt vad jag behövde,. Jag kände en lättnad i allt och kunde lägga mer fokus på mig själv. Sakta men säkert gav den här processen mig en möjlighet att börja se mig själv från ett annat perspektiv. Min supportande man sa vid ett av mina förvirrade tillfällen, när jag fastnat i ett tankemönster – Kära Lotta, jag tror nog allt att du är lite felkalibrerad. En riktigt bra beskrivning. Jag hade svårt att skilja på om jag kände rätt eller fel. Ovissheten om jag kände det som någon annan förväntade sig av mig. Det var inte särskilt konstigt efter den omedvetna anpassning jag levt i under alla år..
Efter att ha genomgått stegen i programmet, fortsätta använda verktygen och allt det jag lärt mig i min vardag, blev jag mentor i gemenskapen. Jag utbildade mig även vidare till livscoach. Jag har idag ett förändrat beteendemönster och vet att nyttja både mina brister och styrkor på rätt sätt. På grund av min förändring började också min beroendeperson ändra sig, Att vara tydlig med mina gränser, sluta agera i överdrivna handlingar, gjorde att min beroendepersonen började reflektera mer över sin situation. Vem som egentligen bär ansvaret att styra upp den pågående destruktiva livssituationen. Resan är inte slut och utmaningar kommer fortfarande. Jag vet idag hur att hantera mina beteenden och känslostormar och tar bättre beslut.
Ett första steg var allt som behövdes för att visa vägen och jag vet idag att jag är värdefull.
